Givandets psykologi

 

Foto: Tobias Drejby

Dragspelare, Centralstationen Stockholm

SAMHÄLLE

Givande är viktigt inom flera religioner: inom kristendom, buddism och islam är man ganska överens om att givande är gott. Att ge gör vi av lite olika skäl. Vad är det som avgör om vi skänker eller inte?

Vilka mekanismer aktiveras när individen ställs inför frågan om hon vill skänka en slant? Hur människors känslor och reaktioner i hjärnan hänger samman har varit svårt för psykologer att förklara. Området är aktuellt och neuroforskare jobbar hårt för att hitta kopplingar mellan känslor och centran i hjärnan.

Empati är en vanlig anledning till att ge. Altruism (osjälviskhet) kan vara en motivation till att ge, men empati behöver inte vara altruistisk. För den enskilde finns ett belöningsvärde i att ge, till exempel för att dämpa den känsla av obehag som den andres lidande väcker, d.v.s. man är empatisk men skänker för att må bättre själv. Empati ökar emellertid tendensen till altruistiskt beteende.

– Om vi dessutom tycker om eller identifierar oss med personen ökar vår tendens för altruistiskt givande, säger Andreas Olsson vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid KI i Stockholm.

Här bör reciprocitetsprincipen nämnas, d.v.s. behovet att försöka återgälda tjänster eller gåvor som vi får. Det kan ställa till problem för den som inte tänkt ge.

– När du träffar en leende tjej eller kille med en skramlande bössa kan du känna dig förpliktigad att ge. Det räcker med att se personen i ögonen så är du fast i reciprocitet, förpliktelsen har väckts, säger Andreas Olsson. Dessutom är människan ett flockdjur och det faktum att andra ger kan även påverka om jag ger eller inte.

Tobias Drejby

Faktaruta

  1. Person A kommer gående och uppmärksammar Person B. Vad som sker beror på hur A ser sig själv i förhållande till B och till andra. A kanske agerar i enlighet med andra människor runt omkring om sådana finns, men i detta fall är A ensam. Upplever A sig själv som en givare? Känner A empati eller upplever hon situationen, föremålet för insamlingen eller B som obehaglig? Obehagskänslorna är enligt forskare lokaliserade i hjärnans främre insula.
  2. Något inträffar, till exempel:
    a) B bjuder A på något (en broschyr, en kopp kaffe, en pin-nål)
    b) B hälsar A med ett ”hej!” eller
    c) A och B får ögonkontakt. Nu aktiveras mekanismer som kan framkalla reciprocitet, d.v.s. ett behov att återgälda. Processen tar vid, A tycker sig känna empati för ändamålet, parallellt med att reciprocitetsregeln spelar in. För att kunna återgälda B:s musik, hälsning eller ögonkontakt letar A i plånboken.
  3. A bestämmer sig för att ge. Handlingen gör att hon känner sig som en medkännande människa. I och med detta frigörs dopamin, ett signalämne som bland annat är kopplat till Ventrala Striatum, hjärnans belöningscentra.